Animalcracker

Jag ska ha en spelning imorgon. Och nästa lördag spelar vi på Debaser igen. Mitt liv är helt sjukt, eller, kanske är det fruktansvärt normalt. Just nu känns det ju inte speciellt konstigt, men jag hade aldrig trott mig själv om jag hade vetat hur det skulle vara nu. Jag vill bara att den här skivan ska släppas, så den finns där och kan bli älskad. Så de där låtarna kan ge någon någonting. Det är en gåva, liksom, som jag vill ge till vem som helst som är villig att ta emot den. Jag vill att mina låtar ska öppna en helt ny värld, ett annat perspektiv. Jag vill att man ska kunna drömma med hjälp av dem. Om de kan hjälpa någon, då är ingenting annat viktigt. Helt ärligt, korten på bordet. Det finns ingenting finare än att få hjälpa någon annan. Att finnas som ett stöd, som en dröm, som en tanke. Fylla hela luften, vara en utväg. Eller en öppning till det något nytt. Det är det enda jag vill ha ut av livet.  Förlåt att jag försöker låta så poetisk, men det är svårt att låta bli.
    Kan jag be om något mer än det här? Finns det mer att hämta? Om det gör det, är jag världens lyckligaste. Finns det mer att få ut av livet? Egentligen, så är jag riktigt jävla nöjd. Det här har jag velat så länge, och plötsligt finns det en dörr framför mig, som jag bara kan öppna när jag vill, vi kan kalla den möjligheternas dörr. Den bara finns där, den har uppstått. Bara på grund av att jag tog upp den där gitarren som jag fick när jag fyllde tretton, och så satte jag på stereon och försökte spela "Lua". Det gick ju hemskt dåligt, jag kunde väl två ackord som högst. Så, jag spelade Lua med ett E. Jag tyckte det gick skitbra. Sen kom pappa och visade det riktiga ackorden, jag blev arg. Varför kunde han spela så bra? Jag som trodde att jag hade kommit någonvart. Men så övade jag på de där stackars ackorden, och så gick det. Jag kunde spela den där låten, och så kom det bara låtar. Och med nya ackord, kom det nya låtar. Det bara hände, jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det känns nästan magiskt. Men jag förstår verkligen inte var låtarna kommer ifrån, jag öppnar bara min mun och så är de där, oförklarligt. Allt jag hört, alla tankar, alla ord, alla konversationer, alla människor, alla platser, de bara forsar ur mig. Jag låter ju som någon sorts gud, haha, det är inte meningen. Det är så det är, de bara finns där på något underligt sätt.
Om de är bra eller inte kan jag inte riktigt avgöra, eller, det är såklart, jag tänker ju på hur de låter. Jag skulle aldrig skriva en pop-dänga alá Spears med inslag av asiatisk soul och amerikansk gangstarap. Jag håller mig väl inom ett par onsynliga ramar, även om det är omedvetet. Texterna är en annan sak, de vill jag utveckla. Men man kan väl egentligen utveckla allt, förhoppningsvis blir det lättare att få ur sig låtar när jag hållt på ett tag. Jag är en nybörjare helt enkelt, men det är en sån jädra kick att stå på scen. Att bara andas där uppe. Nu får vi spela längre också, så då kan jag njuta mer av det. Känna ögonblicket, smaka på orden, finnas till i nuet. Bara för en stund, liksom.