Animalcracker

Jag längtar otroligt efter att få åka runt i världen till spelningar där människor faktiskt är där för endast för att höra på ens sånger, människor som kan varenda ord och känner igen varenda melodi. Jag hoppas att det blir av en dag, för det skulle vara så fantastiskt fint och underbart. Därför borde jag egentligen spela in musik, jag har fem ofärdiga låtar, så om jag skrapar ihop fem till så kan vi göra ett album. Åh, vad jag vill. Och så vill jag hemskt gärna gå på spelningar där människor spelar bra musik så att man blir inspirerad. Just nu vill jag åka till Way out West och se Fleet Foxes, det blir förmodligen inte av vilket jag tycker är förjävligt.

Nästa vecka åker jag till Berlin med familjen, jag har inga förväntingar, men eftersom jag knappt varit utomlands, så blir det nog ganska roligt. Kanske får jag ihop några tankar att skriva ner, haha, jag är helt besatt av att skriva låtar. Men det är så otroligt roligt. Faktiskt. Vem som helst som läser - du borde pröva det.

Jag skulle vilja kunna säga att jag är en betraktare. Men jag vill vara en betraktare som lär sig av sin omgiving och sedan tar sin kunskap till att förbättra världen, mer eller mindre. Vad jag inte vill bli är en människa som bara gör utan att tänka, utan att betrakta sig själv. Utan att förstå varför, eller snarare, bara gör vad den gör av rutin. Jag vill aldrig att mitt liv blir till en rutin, jag tycker mest om när jag inte planerar någonting. Kanske skulle jag bara få runt någonstans under en dag, utan några planer, och se vad som händer. Förmodligen mycket. Förmodligen ingenting.

Jag tror att det enda sättet att verkligen uppskatta livet är att acceptera att man aldrig kommer få svar på sina frågor. Jag kommer aldrig att acceptera det, i alla fall inte på ett långt tag. Men jag är inte redo för det än. Men jag längtar tills den dag det kommer, om det kommer.


God only knows - Beach boys, live 1967

Så fort jag får för mig att någonting kommer att förändras i mitt liv inom en snart framtid så gör det inte det. Eller så har jag bara dålig tålamod. Eller så är jag ung och dum och så kan jag inte uppskatta det jag har. Men jag uppskattar allt jag har, njuter av det, men jag kan inte låta bli att ha lite mer. Det ger spänning åt livet.
Hur som helst, imorgon ska vi börja spela in lite igen, har fyra nya låtar vilket känns helt fantastiskt roligt. Ibland känns det som att inspirationen och skaparglädjen ska ta slut, men banne mig, den finns och den lever. Att göra låtar får mig att känna mig så jäkla levande, jag älskar det. Så länge jag skapar så finns det en anledning till min existens, ungefär så känns det. Bara genom att skriva något i den här simpla och obesökta bloggen förfyller jag det ändamålet, dock är musik en helt annan sak än att skriva blogginlägg, tack och lov. Att få göra en skiva till, tänk, jag blir alldeles överlycklig genom attbara tänka på det. Jag är så jävla glad att jag får göra det. Nej, jag var ganska bitter imorse (utan riktig anledning) men ta mig fan, nu är jag glad. God natt.

Jag köpte en hatt idag. Den påminner om den Devendra Banhart har på bilden nedan. Jag är nöjd. Jag köpte en väska också. Jag har kommit på en sak, mitt i allt stråkande i affärer, jag är ganska nöjd. Jag tror att jag är en människa som kan vara nöjd med ganska lite. Som til exempel, om jag ska till exempel köpa en väska, då går jag bara in i en affär, tar en väska som inte är jätteful, tänker inte så mycket, köper den, och sedan är jag nöjd förutsatt att den inte går sönder. Det kan tyckas vara ett otroligt dumt sätt att konsumera på, men så länge jag håller mig nöjd så är det väl ingen fara. En annan sak är också pengar, att jag är bra på att göra bort med pengar så fort jag får dem, saken är väl den att jag vet att om jag inte köper den ena saken, kommer jag köpa något annat lika värdelöst om några dagar så då känns det bara idiotiskt att vänta. Jag kan ha fel, jag kanske skulle må bra av att spara mina pengar, men jag vill ändå inte ha något. DÄR SER NI! Jag tänker bry mig lika lite som jag gör nu om pengar och konsumtion, sluta vara missnöjd med något som jag inte kan ändra på, och vara otroligt jävla lycklig att jag lever. Att säga något annat skulle kännas otroligt bortskämt. Kärlek till allt.

I min ensamhet I mina mörkaste rum
Kan jag se dig
Hur du öppnar dörren
Till resten av mitt liv

Sverige gick vidare i Eurovision songcontest. Jag skakar av välbefinnande. Känner mig otroligt stolt att jag faktiskt gjort klart alla mina skolarbeten, projekt och prov för veckan. Jag tror det blir ganska bra bertyg i det mesta, och med det menar jag ett G i matte, ett MVG i svenska och musik. Men vi får se, vad jag än får så går livet vidare. Nu vill jag bara skriva fler låttexter och melodier, för det är det som jag blir glad för. I helgen ska jag repa med Johanna och sen öva med den fenomenala gospelkören som jag precis startat med sju andra skönsjugande människor. WOHO! Det blir asbra det här, hoppas jag. Det tror jag i alla fall.





Joanna Newsom, helt fantastisk musiker, kolla upp henne, foto: Lisa Predko

Väntar, väntar, väntar....

Jag hatar känslan av att vänta på något fast man inte riktigt vet vad det är man är väntar på. Antagligen är det väl så att människor inte kan bli nöjda, får vi något vill vi ha något annat. Något som tydligen är bättre än det man redan har. Jag känner mig otroligt bortskämd. Jag blir äcklad av alla som klagar. Men man får väl klaga antar jag, annars har man inget att drömma om. Men jag tror ändå att jag är en ganska optimistisk person när det kommer till kritan. (Trevligt uttryck förresten). Jag drömmer. Jag drömmer nog nittiosex procent av min tid. Jag drömmer om allt jag ska göra, när jag är snygg, smart och lycklig. Det känns så fånigt när man tänker efter, men jag drömmer faktiskt inte bara. Jag gör saker också, som idag, idag har jag skickat två mail, ett till Conor Obersts bokningsagent och skrivit att vi vill vara förband om han kommer till Sverige, och till en folk klubb i London vid namn Blue Flowers med en förfrågan om att spela där. Och jag älskar den egenskapen hos mig själv, att jag gör saker - även om de är skitdumma och även om det inte händer någonting. Även om bokningsagenten inte svarar, även om klockan tickar och jag bara drömmer mig bort. Då har jag i alla fall försökt att komma närmre det där som inte är gripbart men ändå så verkligt i mitt huvud och det räcker bra just nu.




Män som vrålar av Nanna Johansson

Så nu börjar jag om på nytt.

Jag längtar så otroligt mycket efter något som jag ska ha. Jag vill ha det så gärna, och därför ska jag se till att jag får det. Kärlek.

Det enda jag vet är att musiken är det som finns, att det är det enda som faktiskt existerar för mig. Här och nu. Jag är inte i fast form, jag flyter och det känns fantastiskt. Att ha en plats att försvinna till. Jag vet människor som inte har musik i sitt liv, jag tycker så otroligt synd om dem. Om man aldrig har upplevt det vet man inte vad man missar, men har man någon gång upplevt det kan man inte klara sig utan det längre. Jag menar, den där magiska känslan som bara musik kan ge - inte en låt man hör på radion lite halv, "den var helt okej" utan när allt, instrumenten, texten, rösten blir något helt annat än en struktur. Om du inte vet vad jag pratar om så här jag några tips till dig; Vashti Bunyan, Devendra Banhart (såklart), Karen Dalton, Antony and the Johnsons, Vetiver, Bright Eyes, Elliott Smith, Leonard Cohen.
Gör mig en tjänst och leta upp dessa fantastiska musiker.

Har förresten hittat en helt fantastisk fotograf, Ryan McGingley, här är två foton ur "I know where summers goes";







www.ryanmcginley.com

Jag har fått för mig att jag är en bra människa, ni vet, en sån där som bryr sig om andra människor, som plockar upp skräp från marken, som är medlem i naturvänliga grupper som har möten varje tisdagskväll och dricker ekologiskt te och disskuterar växthuseffekten, som tycker att allt man behöver i livet är lite kärlek, en sån som äter hälsosam mat, som läser böcker av tjeckiska författare med lågna namn och är bra på att argumentera. Jag tappade bort mig där någonstans, jag vet inte vad en bra människa är längre. Hur som helst så finns det nog inte så många. Jag är i alla fall inte en bra människa. Men det är heller inget jag strävar efter att vara. Fast jag ska väl inte påstå att jag är galen eller unik, jag är förmodligen rätt alldaglig. Men jag försöker trösta mig med att jag är det, att mina tankar är mina egna och att mitt blod har en unik färg eller att jag är en människa som kan uttrycka mig genom att måla tavlor föreställande mänskliga hundar i märkesoveraller som om jag hade något att säga om samhället genom att hänga upp dessa tavlor i tunnelbanevagnar fyllda med medelåldersmän som börjar tappa håret eller halvfulla, finniga tonåringar som har tappar livslusten. Nej, hujeda mig.

Allt jag vill just nu är att ha sommar i ett land någonstans där det finns glada människor som reflekterar över saker och som tycker om att bara lyssna på musik hela dagarna och skratta. Ta mig dit.


Underbara foton av Lauren Dukoff, http://www.laurendukoff.com

Jag ska ha en spelning imorgon. Och nästa lördag spelar vi på Debaser igen. Mitt liv är helt sjukt, eller, kanske är det fruktansvärt normalt. Just nu känns det ju inte speciellt konstigt, men jag hade aldrig trott mig själv om jag hade vetat hur det skulle vara nu. Jag vill bara att den här skivan ska släppas, så den finns där och kan bli älskad. Så de där låtarna kan ge någon någonting. Det är en gåva, liksom, som jag vill ge till vem som helst som är villig att ta emot den. Jag vill att mina låtar ska öppna en helt ny värld, ett annat perspektiv. Jag vill att man ska kunna drömma med hjälp av dem. Om de kan hjälpa någon, då är ingenting annat viktigt. Helt ärligt, korten på bordet. Det finns ingenting finare än att få hjälpa någon annan. Att finnas som ett stöd, som en dröm, som en tanke. Fylla hela luften, vara en utväg. Eller en öppning till det något nytt. Det är det enda jag vill ha ut av livet.  Förlåt att jag försöker låta så poetisk, men det är svårt att låta bli.
    Kan jag be om något mer än det här? Finns det mer att hämta? Om det gör det, är jag världens lyckligaste. Finns det mer att få ut av livet? Egentligen, så är jag riktigt jävla nöjd. Det här har jag velat så länge, och plötsligt finns det en dörr framför mig, som jag bara kan öppna när jag vill, vi kan kalla den möjligheternas dörr. Den bara finns där, den har uppstått. Bara på grund av att jag tog upp den där gitarren som jag fick när jag fyllde tretton, och så satte jag på stereon och försökte spela "Lua". Det gick ju hemskt dåligt, jag kunde väl två ackord som högst. Så, jag spelade Lua med ett E. Jag tyckte det gick skitbra. Sen kom pappa och visade det riktiga ackorden, jag blev arg. Varför kunde han spela så bra? Jag som trodde att jag hade kommit någonvart. Men så övade jag på de där stackars ackorden, och så gick det. Jag kunde spela den där låten, och så kom det bara låtar. Och med nya ackord, kom det nya låtar. Det bara hände, jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det känns nästan magiskt. Men jag förstår verkligen inte var låtarna kommer ifrån, jag öppnar bara min mun och så är de där, oförklarligt. Allt jag hört, alla tankar, alla ord, alla konversationer, alla människor, alla platser, de bara forsar ur mig. Jag låter ju som någon sorts gud, haha, det är inte meningen. Det är så det är, de bara finns där på något underligt sätt.
Om de är bra eller inte kan jag inte riktigt avgöra, eller, det är såklart, jag tänker ju på hur de låter. Jag skulle aldrig skriva en pop-dänga alá Spears med inslag av asiatisk soul och amerikansk gangstarap. Jag håller mig väl inom ett par onsynliga ramar, även om det är omedvetet. Texterna är en annan sak, de vill jag utveckla. Men man kan väl egentligen utveckla allt, förhoppningsvis blir det lättare att få ur sig låtar när jag hållt på ett tag. Jag är en nybörjare helt enkelt, men det är en sån jädra kick att stå på scen. Att bara andas där uppe. Nu får vi spela längre också, så då kan jag njuta mer av det. Känna ögonblicket, smaka på orden, finnas till i nuet. Bara för en stund, liksom.

Det här vädret ger mig en obehaglig känsla av tomhet. Jag hatar det. Jag vill bara ha solsken nu. Sitta vid nytorget med Josefin och Mia och skratta. Leva lite. Tack och hej.

En presentation, något enkelt som beskriver vem jag är, eller snarare, vem jag tror att jag är. Jag tror att jag är människa som vandrar på jorden, det är i alla fall vad jag fått veta. Ur en vetenskaplig synvinkel vet jag inte så mycket mer. Jag kan inte kalla mig religiös, kanske troende. Vad jag tror på? Jag tror på det som händer just nu. Det är nog det enda jag kan säga, vare sig framtiden eller det som redan skett kan jag inte tro på, det som händer nu är det enda som existerar. Jag har inte varit med om så mycket, när jag var nio år satt jag i min mammas knä och vi grät. Vi grät för att en sjuksköterska hade berättat att jag hade diabetes. Inte visste jag ett skit om diabetes, men det var ju en sjukdom så visst var det värt att gråta för. Ja, hur som helst, det är väl det mest tragiska som hänt i mitt liv. Jag har inte förlorat en förälder i aids eller genomgått en abort eller blivit bortrövad som barn. På många sätt är jag väldigt lyckligt lottad, jag har två galna och heltrevliga föräldrar, en begåvad storasyster som är värd ett mycket bättre självförtroende och en bror som fyller fyra år i december som är det bästa som finns. Allt går nästan precis som jag vill. Ett högre betyg i matematik och sen är jag väldigt nöjd. Jag får hålla på med min musik, jag får pengar för att spela på scener runt om i stockholm.Jag ska göra en EP till början av februari. Det känns underligt och konstigt och väldigt bra. Allt har gått så snabbt, jag hade nog förväntat mig att det skulle gå skit segt till en början, fast ändå inte. Jag vet inte vad jag har förväntat mig. Nu är det i alla fall såhär, och jag sitter här på mitt moln och lyssnar på "theme from pinata".

Jag drömde att jag var lesbisk inatt, kär i en tjej som bodde i Lund. Jag åkte tåget varje dag för att få träffa henne. Sen vaknade jag och kände mig lite underlig. Jag har aldrig känt mig särskilt lesbisk, fast det vet man ju aldrig. En dag kanske jag träffar världens underbaraste tjej. Eller, så träffar jag världens underbaraste kille. Eller åtminstonde en av världens underbaraste personer. Det skulle vara mysigt, men det kommer nog sen. Just nu så vill jag bara vara just nu, det är fint att bara vara, och lyssna på Easy/Lucky/Free.

Jag skulle vilja ge det här till någon. Det skulle vara min present, det här. Den här känslan, den är magisk på något jäkla vänster. Du får en sång om jag får världen tillbaka.