The weight of my world
Det här vädret ger mig en obehaglig känsla av tomhet. Jag hatar det. Jag vill bara ha solsken nu. Sitta vid nytorget med Josefin och Mia och skratta. Leva lite. Tack och hej.
The sun sets on the war, the day breaks and everything is new
Ett ensamt barn i en enmans-kör, han spräcker glasen. En mors glömda aska applåderar tyst inför gråtande ögon och ett tålmodigt nynnade. Nu ska vi aldrig vara rädda mer, nu ska vi bara älska.
Han tar bussen, det regnar utanför, det regnar glas. Han dansar tvåmans-ballett med ett vakum och i en piruett ler han faktiskt.
Jag har upptäckt att "Quiet is the new loud" av Kings of Convenience nästan är lika bra som "Riot on an empty street". Jag önskar hela världen kunde få lyssna och tycka om det precis lika mycket som jag gör.
"Even though I'll never need her,
even though she's only giving me pain,
I'll be on my knees to feed her,
spend a day to make her smile again
Even though I'll never need her,
even though she's only giving me pain
As the world is soft around her,
leaving me with nothing to disdain."
Winning A Battle, Losing The War - Kings of convenience
I am your neighbor and a liar, by the way do you have Zoe's phonenumber?
En presentation, något enkelt som beskriver vem jag är, eller snarare, vem jag tror att jag är. Jag tror att jag är människa som vandrar på jorden, det är i alla fall vad jag fått veta. Ur en vetenskaplig synvinkel vet jag inte så mycket mer. Jag kan inte kalla mig religiös, kanske troende. Vad jag tror på? Jag tror på det som händer just nu. Det är nog det enda jag kan säga, vare sig framtiden eller det som redan skett kan jag inte tro på, det som händer nu är det enda som existerar. Jag har inte varit med om så mycket, när jag var nio år satt jag i min mammas knä och vi grät. Vi grät för att en sjuksköterska hade berättat att jag hade diabetes. Inte visste jag ett skit om diabetes, men det var ju en sjukdom så visst var det värt att gråta för. Ja, hur som helst, det är väl det mest tragiska som hänt i mitt liv. Jag har inte förlorat en förälder i aids eller genomgått en abort eller blivit bortrövad som barn. På många sätt är jag väldigt lyckligt lottad, jag har två galna och heltrevliga föräldrar, en begåvad storasyster som är värd ett mycket bättre självförtroende och en bror som fyller fyra år i december som är det bästa som finns. Allt går nästan precis som jag vill. Ett högre betyg i matematik och sen är jag väldigt nöjd. Jag får hålla på med min musik, jag får pengar för att spela på scener runt om i stockholm.Jag ska göra en EP till början av februari. Det känns underligt och konstigt och väldigt bra. Allt har gått så snabbt, jag hade nog förväntat mig att det skulle gå skit segt till en början, fast ändå inte. Jag vet inte vad jag har förväntat mig. Nu är det i alla fall såhär, och jag sitter här på mitt moln och lyssnar på "theme from pinata".
Jag drömde att jag var lesbisk inatt, kär i en tjej som bodde i Lund. Jag åkte tåget varje dag för att få träffa henne. Sen vaknade jag och kände mig lite underlig. Jag har aldrig känt mig särskilt lesbisk, fast det vet man ju aldrig. En dag kanske jag träffar världens underbaraste tjej. Eller, så träffar jag världens underbaraste kille. Eller åtminstonde en av världens underbaraste personer. Det skulle vara mysigt, men det kommer nog sen. Just nu så vill jag bara vara just nu, det är fint att bara vara, och lyssna på Easy/Lucky/Free.
Jag skulle vilja ge det här till någon. Det skulle vara min present, det här. Den här känslan, den är magisk på något jäkla vänster. Du får en sång om jag får världen tillbaka.
