Animalcracker

Ibland när jag är ute och kör, eller åker buss, eller går runt i någon park, försöker jag att få en bild i mitt huvud av hur landskapet runt omkring skulle ha sett ut för 400 år sen. Samma kullar, samma landskap, men i mina tankar täcker jag över det med ingenting och undrar hur det skulle vara att vara den första människan att hitta det. Det här är alltid ganska meningslöst. Det är så mycket att undra över i den här världen, men jag har alltid svårt att komma över vår påverkan, våra nederlag och våra klumpiga metoder. Och även i de stunder då jag se verklig skönhet, som i Golden Gardens, eller på peninsula, eller Yellowstone, eller Norge, eller Discovery Park, eller i min morfars stuga i Wenatchee, är allt jag behöver se stadsiluetten i fjärran, eller cementvägen jag går på, eller den vita bilen parkerad i grus uppfarten, för att ta mig ur den svaga illusionen och komma tillbaka till den gripbara verkligheten.

Vi är konstant tjurade vid en livlina. Det finns alltid en lykta, eller en bil, eller en karta, eller en skärm, eller en mobiltelefon med numret till polisen. De här sakerna försäkrar att vilken sorts upplevelse jag än upplever, bara är ett försök till att ansluta sig till något annorlunda och gammalt, som inte är verkligt, hur verkligt de än ser ut att vara. Vi har skapat en ny värld över den gamla, och de är i två olika unviersum, den äldsta är försvunnen trots de kvarlevor vi ser varje dag. Om man är tillräckligt förberedd, kan man leva flera årtionden inomhus, i en ny värld skapat av människan.

Det händer att jag stannar inomhus flera dagar i rad, utan att jag pratar med någon eller gör något av nytta. När jag väl har gått ut, efter en lång period, känns allt fortfarande lika falskt, som en diabild placerad framför mina ögon. Efter en tid, måste jag påminna mig själv om att, "Det här verkligt och jag är verkligen här, den där parken eller den där byggnaden eller den där bergskedjan i fjärran är verklig och befinner sig i samma rymd som jag." Jag tror att det är en väldigt tidsenlig sensation, att behöva försäkra sig om sin verklighet. Vilken märklig känsla.

En väldigt smart och begåvad vän till mig sa en gång att musik är en sorts ersättning för den naturliga världen. Att världen, före civilisationen, måste setts som en plats fylld av oändlig undran och förvirring, så skrämmande på ett sätt och så otänkbar stor och majestätisk. Och att den känslan, det mysteriet och den förundran, på något sätt är fast i oss. När världen väl blev plattityd, kartlagd och erövrad, lämnade det mysteriet våra tankegångar och vi behövde något att ersätta det med och då kom musiken. Jag tror att hon har rätt, musik är magi för mig, transporterbar och full av förundran på ett sätt som jag har svårt att finna i den övriga världen runt omkring mig.

Jag vet inte vad jag försöker säga med det här. Det är inte bra att jag romantiserar en tid av plåga, en plåga som jag aldrig känt och inte är betingad att förstå. Jag föreslår heller ingen sorts "tillbaka till naturen"-budskap då "naturen" är död, även i de platser där den fortfarande lever, och den som säger någonting annat ljuger i min mening. Men för mig är musik precis lika förbluffande som världen måste ha varit en gång i tiden, och jag älskar det.

- Robin Pecknold, i Fleet Foxes, översatt av mig. Jag fann det i deras blogg på deras myspace-sida (!) och tyckte att det var så fint och bra och sant att jag var tvungen att översätta allt för att förstå det bättre, och sedan dela det med vem som helst som är intresserad.



Foto: Eden Batki

Eftersom jag lyckades se musikbyrån för någon dag sen, när temat var Seattle och speciellt skivbolaget Sub Pop, fann jag detta fantastiska band. Fleet Foxes är deras namn, och de gör någon sorts folkpop, med ekande sång och flöjter. Och jag älskar det! Sångaren Robin Pecknold (i hatt) har en helt fantastisk röst, och jag är så ledsen att jag inte kommer befinna mig på Way Out West i år då dessa män ska spela sin vackra musik.


Robin Pecknold framför låten "Oliver James" i Chicago.

Vid dagens slut kommer du veta allt om livet. När du öppnar ögonen igen flyter du genom porlande bäckar och hör ljudet av kvittrande fåglar. När du vaknar igen sover du ännu. Ibland vill man skrika. Jätte högt. Du får skrika. Men du behöver inte det längre. Allt som kändes som en börda finns inte. Du är fri! Är du fri? När du återfår medvetandet är du en luft ballong som flyger sakta genom luften. När du vaknar till liv är du en sjöhäst i botten av havet, dammet under sängen, maten på bordet, en tand i någons mun, en hund med dyslexi, ett paraply i någons hand, toppen av ett berg, regnet i en vattenpöl, du är allt, du är ingenting, du är...
Vad är du?
Du har glömt alltihop.


Foto: Jeremy and Claire Weiss

Idag fick jag sommarlov. Det är grått och mulet utanför och jag känner mig inte alls glad. Jag fick pris idag, den bästa elven i musik i min årskurs. Jag fick ingenting i svenska, ingenting i engelska, men nej nu ska jag vara tyst. För aldrig kan man vara nöjd. Jag vann en dikttävling i min skola, jag fick en biobiljett som jag förmodligen lyckats slarva bort. Så lite glad är jag väl, kanske.
Men det som gör mig minst glad är att jag bara väntar, väntar, väntar och väntar på ett svar som jag kanske inte vill ha.
Ett svar från någon som enkelt skulle kunna förändra mitt liv, till det bättre, men istället väljer att låta mig vänta.
Kanske få det att rinna ut i sanden, så att jag ska glömma. Men jag kommer aldrig glömma att jag är så nära och så långt bort på samma gång. För jag vet precis vad jag vill, jag tror att jag vet, men jag vill inte sitta här och vänta och tänka att någon gång, någon gång så får jag ett svar. Men jag är otroligt rädd att svaret inte är positivt. Är det inte det vet jag inte vad jag gör. Men jag överlever alltid, det gör jag.


Här är en liten film som jag tyckte om.
Sången heter Sunday Smile och är gjord av Beirut.
Den börjar halvvägs in i filmen.

En novell jag skrev igår, den kan vara ganska så dålig, jag vet inte.

Och det är solen och det är vattnet och det är lukten av klor. Du andas, för första gången på mycket länge. Du flyter länge, sakta. Snart har dagen tagit slut. Du tar dig hem med tunnelbanan, harklar dig ibland när det blir för tyst. Möter aldrig någons blick. Du stiger av, natten är på ingång. När du öppnar dörren är allt tyst. Allt du hör är fåglarnas kvitter, undulaterna du fick av henne som du aldrig kommer att träffa mer. Det känns sorgligt. Ibland vill du kasta ut fåglarna genom fönstret, de där nätterna som knappt är uthärdliga. När till och med fåglarna tycks håna dig. Men nu ska du le. Du har bestämt dig för att du ska vara glad. Du ska skratta, så du skrattar, högt och bullrande. Som om du precis gestaltat en otroligt rolig scen i en briljant film där huvudkaraktären gör bort sig totalt inför flickan han älskar i hemlighet. Du skrattar hela vägen in till köket. Du skrattar när du värmer maten i mikrovågsugnen. Du skrattar när du väntar på att maten ska bli varm. Det är nyttigt att skratta. Du skrattar när du sätter dig vid bordet. Du skrattar när du häller upp vatten i glaset. Du gråter när du äter.

När du vaknar nästa morgon är det sol utanför. Solen har lyst flera dagar i rad. Du ligger kvar i sängen, i en minut, två, kanske en timme, eller två? Du kommer ihåg hur ni möttes, att det var vid en busshållplats och att det regnade. Det åskade, eller i alla fall nästan. Ni bara log mot varandra, fullt synkroniserat. Det fanns först ingenting att säga. Men sedan sa hon något. Vad sa hon? Något om hennes bror, men du minns inte riktigt. Men det fick dig att le, och sedan pratade ni hela resan så att du missade att du skulle ha gått av för flera stationer sen. Oj, det var ju lite pinsamt det här, komma hem till dig, får jag det, jaha, men tack så hemskt mycket då! Och sen in i tamburen, ta av dig skorna här, vill du ha te, ja tack gärna, du kan sätta dig här. Är resten historia?

Du minns nätter när du bara kunde ligga och andas bredvid, det fanns inget finare. Du minns ändlösa diskussioner som kunde ha handlat om Salman Rushdie eller i alla fall Fröding, men fokuserade mest på att du, du är den ypperligaste människan på jorden.

Ibland minns du barndomen, som ett obligatoriskt kapitel med alldeles för många obehagliga detaljer. Hur du kunde springa, utan mål, för att springa för alltid med tron om att du kommer att orka springa för alltid. Men du stannar alltid, och ser tillbaka efter en mamma eller en pappa som står där och skriker "stanna." Vart är du på väg? Du har ingen aning där du ligger nu i en säng som är alldeles för stor för bara en person. Ibland rullar du över till den andra sidan och låssats att du är henne. Du kan känna hennes doft även fast det är flera månader sen, kanske ett år. När du ligger där och tänker och försöker komma på vilken dag det var som kändes om en evighet, så ringer telefonen. Du tar tveksamt telefonen till ditt öra. Du säger ingenting. Men någon där i andra änden ropar glatt "Grattis på födelsedagen!"

Nu inser du att det är din födelsedag och att du är instängd i den här lägenheten och att du har suttit här och känt dig alldeles för liten för livet själv i flera månader, kanske ett år. Du tackar din mamma för samtalet och sedan reser du dig upp. Du springer genom lägenheten, drar på dig ett par byxor. Sedan öppnar du dörren, springer genom trappuppgången. Springer till konditoriet, kommer ut ur konditoriet och sedan springer du hela vägen. Du springer upp för trapporna, de är två till antalet. Du ringer på dörren. När hon öppnar så står du bara där och ler. Hon ser förvånad ut, lite rädd. Du skrattar. Hon ser tveksam ut. Sedan räcker du över påsen. Hon ser in i påsen. Ser tårtan. "Jag fyller år idag" säger du stolt. Hon nickar, och visar dig in utan att säga ett ord. När dörren stängs känns allt precis som förut. Alla möbler står på samma plats, ja i alla fall nästan, och det luktar likadant. Fotografiet av henne som barn står på bokhyllan, där det ska, den röda mattan där du spillde vin ligger fortfarande på det rena vardagsrumsgolvet. Den där tavlan med det röda lammet, den du alltid hatade och tyckte var alldeles grotesk, den är nästan vacker när man ser den i det här ljuset. Du vänder dig om, hon står där med armarna knutna över bröstet. Hennes ansikte är uttryckslöst. "Ska vi äta tårta?" säger du, du ler fortfarande. Hon nickar. Ni går in i köket, du lägger upp tårta på varsin tallrik och sedan sätter ni er mittemot varandra. "Är allt bra med dig?" säger du och hon nickar till svar. Men, sedan plötsligt, ler hon. Leendet blir till ett skratt, och plötsligt skrattar hon. Du förstår inte, men du skrattar också. Det känns inte konstlat, det känns på riktigt. Det känns i magen. Ni skrattar. Kanske för att allt är så patetiskt, kanske för att ni inte pratat på ett, kanske två år. För att ni är två människor på jorden som inte kan något annat än att skratta.

Idag är du tjugotvå år och har aldrig känt dig så upprymd. Du är dagen, du är natten och du är morgonsolen. Det räcker.

Bara något jag skrev...

I've been close to crying, well maybe I long too much
I fall in love with the smaller things; the truth is just too real
You stare at me so boldly like I'm a painting on the wall
I want to tell all to you in pathetic fallacy, but I get stuck on the words you and me

So now I hear the night still ringing, but mornings outside
And I'm always half asleep, half awake walking through time
Hearing the speeches of fallen men who still believe in war
And I almost laugh at all of it now because it just can't be possible
Well it is

Airplanes rush through the skies like hot air balloons
I'm calling up your number but all I get is that familiar tune
Going beep... beep...
But no one's there to take my call
And I want to shout out; fuck it all
But I'm quiet