Animalcracker

Jag har ett år kvar. Jag hatar att ett år känns som en evighet. Ett år kvar tills jag kan ta ett friår, ge ut vår skiva i hela världen och spela i hela världen. Jag anade inte att det skulle bli ett problem att börja göra musik så här tidigt, för nu är jag fast här i Sverige. Ett år, ett år, ett år. Jag hoppas att det går snabbt. Men jag får inte ge upp skolan för vem vet, musiken kan gå åt helevete. Jag ska försöka satsa och göra mitt bästa det här året som kommer nu. Så att jag kan ta mig vidare sen. Jag älskar att jag inte vet, om allt jag ska göra fanns framför mig skulle jag längta ihjäl mig eller bli alldeles rädd och spendera alla sekunder för att förhindra det, man vet ju aldrig. Det är bra att jag inte vet, att jag inte har en jävla aning.
Förresten ändrade jag lite på designen, männen på bilden där uppe är Devendra Banhart och Gregory Rogove och förutom från att vara världens snyggaste människor har de också ett band tillsammans - Megapuss. De har dock inte släppt något än, men jag väntar. Som vanligt väntar jag.
Men jag har i alla fall fått tag på Conors skiva, live, men ändå helt fantastiskt bra så att jag vill gråta och krypa ihop till en liten boll samtidigt som jag vill omfamna hela världen. Tack för musiken, ni är alla så vackra.
Nu ska jag sätta mig med en gitarr och försöka hitta på något att dela med resten av världen, om ni vill ha mina sånger det vill säga. Det hoppas jag.

Milk thistle - Conor Oberst
Högerklicka på länken och välj "spara länk som", låten är fantastisk, jag lovar.

En novell jag skrev igår, den kan vara ganska så dålig, jag vet inte.

Och det är solen och det är vattnet och det är lukten av klor. Du andas, för första gången på mycket länge. Du flyter länge, sakta. Snart har dagen tagit slut. Du tar dig hem med tunnelbanan, harklar dig ibland när det blir för tyst. Möter aldrig någons blick. Du stiger av, natten är på ingång. När du öppnar dörren är allt tyst. Allt du hör är fåglarnas kvitter, undulaterna du fick av henne som du aldrig kommer att träffa mer. Det känns sorgligt. Ibland vill du kasta ut fåglarna genom fönstret, de där nätterna som knappt är uthärdliga. När till och med fåglarna tycks håna dig. Men nu ska du le. Du har bestämt dig för att du ska vara glad. Du ska skratta, så du skrattar, högt och bullrande. Som om du precis gestaltat en otroligt rolig scen i en briljant film där huvudkaraktären gör bort sig totalt inför flickan han älskar i hemlighet. Du skrattar hela vägen in till köket. Du skrattar när du värmer maten i mikrovågsugnen. Du skrattar när du väntar på att maten ska bli varm. Det är nyttigt att skratta. Du skrattar när du sätter dig vid bordet. Du skrattar när du häller upp vatten i glaset. Du gråter när du äter.

När du vaknar nästa morgon är det sol utanför. Solen har lyst flera dagar i rad. Du ligger kvar i sängen, i en minut, två, kanske en timme, eller två? Du kommer ihåg hur ni möttes, att det var vid en busshållplats och att det regnade. Det åskade, eller i alla fall nästan. Ni bara log mot varandra, fullt synkroniserat. Det fanns först ingenting att säga. Men sedan sa hon något. Vad sa hon? Något om hennes bror, men du minns inte riktigt. Men det fick dig att le, och sedan pratade ni hela resan så att du missade att du skulle ha gått av för flera stationer sen. Oj, det var ju lite pinsamt det här, komma hem till dig, får jag det, jaha, men tack så hemskt mycket då! Och sen in i tamburen, ta av dig skorna här, vill du ha te, ja tack gärna, du kan sätta dig här. Är resten historia?

Du minns nätter när du bara kunde ligga och andas bredvid, det fanns inget finare. Du minns ändlösa diskussioner som kunde ha handlat om Salman Rushdie eller i alla fall Fröding, men fokuserade mest på att du, du är den ypperligaste människan på jorden.

Ibland minns du barndomen, som ett obligatoriskt kapitel med alldeles för många obehagliga detaljer. Hur du kunde springa, utan mål, för att springa för alltid med tron om att du kommer att orka springa för alltid. Men du stannar alltid, och ser tillbaka efter en mamma eller en pappa som står där och skriker "stanna." Vart är du på väg? Du har ingen aning där du ligger nu i en säng som är alldeles för stor för bara en person. Ibland rullar du över till den andra sidan och låssats att du är henne. Du kan känna hennes doft även fast det är flera månader sen, kanske ett år. När du ligger där och tänker och försöker komma på vilken dag det var som kändes om en evighet, så ringer telefonen. Du tar tveksamt telefonen till ditt öra. Du säger ingenting. Men någon där i andra änden ropar glatt "Grattis på födelsedagen!"

Nu inser du att det är din födelsedag och att du är instängd i den här lägenheten och att du har suttit här och känt dig alldeles för liten för livet själv i flera månader, kanske ett år. Du tackar din mamma för samtalet och sedan reser du dig upp. Du springer genom lägenheten, drar på dig ett par byxor. Sedan öppnar du dörren, springer genom trappuppgången. Springer till konditoriet, kommer ut ur konditoriet och sedan springer du hela vägen. Du springer upp för trapporna, de är två till antalet. Du ringer på dörren. När hon öppnar så står du bara där och ler. Hon ser förvånad ut, lite rädd. Du skrattar. Hon ser tveksam ut. Sedan räcker du över påsen. Hon ser in i påsen. Ser tårtan. "Jag fyller år idag" säger du stolt. Hon nickar, och visar dig in utan att säga ett ord. När dörren stängs känns allt precis som förut. Alla möbler står på samma plats, ja i alla fall nästan, och det luktar likadant. Fotografiet av henne som barn står på bokhyllan, där det ska, den röda mattan där du spillde vin ligger fortfarande på det rena vardagsrumsgolvet. Den där tavlan med det röda lammet, den du alltid hatade och tyckte var alldeles grotesk, den är nästan vacker när man ser den i det här ljuset. Du vänder dig om, hon står där med armarna knutna över bröstet. Hennes ansikte är uttryckslöst. "Ska vi äta tårta?" säger du, du ler fortfarande. Hon nickar. Ni går in i köket, du lägger upp tårta på varsin tallrik och sedan sätter ni er mittemot varandra. "Är allt bra med dig?" säger du och hon nickar till svar. Men, sedan plötsligt, ler hon. Leendet blir till ett skratt, och plötsligt skrattar hon. Du förstår inte, men du skrattar också. Det känns inte konstlat, det känns på riktigt. Det känns i magen. Ni skrattar. Kanske för att allt är så patetiskt, kanske för att ni inte pratat på ett, kanske två år. För att ni är två människor på jorden som inte kan något annat än att skratta.

Idag är du tjugotvå år och har aldrig känt dig så upprymd. Du är dagen, du är natten och du är morgonsolen. Det räcker.

Sitter här och lyssnar på live inspelningar av Conor Obersts nya skiva, den kommer förmodligen vara otroligt bra, inte särskilt överraskande kanske. Bara de inte producerar den till en ocean av instrument så att melodin och enkelheten försvinner i alla stråkar och trummor och allt annat som man kan tänka sig. Fast jag kommer förmodligen älska det ändå, började Conor Oberst rappa skulle jag säkert gilla det också, jag är alldeles för hemsk och förutsägbar. Idag var jag och fikade med Josefin och Matilda och några andra fina också. Josefin åker till Prag imorgon vilket känns ganska sorgligt, kommer sakna henne otroligt men hon kommer hem på fredag så det är okej. Hon är fantastiskt. Vi tog mest groteska och underhållande foton på varandra genom att ge varandra instruktioner som; "Din reaktion när Jesus kommer tillbaka till jorden". Det blev ganska så komiskt, ja.

Jag skrev också en novell igår, jag vet inte om den blev bra alls eller helt otroligt dålig. Hur som helst skapade jag i alla fall något, vilket alltid är bra.

http://www.myspace.com/musicofconor - lyssna på fyra låtar ur Conor Obersts nya album. Det är så bra, jag blir så glad.


Fantastisk låt, tyvärr är inte videon lika fin. Väntar spänt på en riktig video. Men hur som helst, ignorera videon, läs texten och lyssna på musiken, för det är helt magiskt.

I min ensamhet I mina mörkaste rum
Kan jag se dig
Hur du öppnar dörren
Till resten av mitt liv

Sverige gick vidare i Eurovision songcontest. Jag skakar av välbefinnande. Känner mig otroligt stolt att jag faktiskt gjort klart alla mina skolarbeten, projekt och prov för veckan. Jag tror det blir ganska bra bertyg i det mesta, och med det menar jag ett G i matte, ett MVG i svenska och musik. Men vi får se, vad jag än får så går livet vidare. Nu vill jag bara skriva fler låttexter och melodier, för det är det som jag blir glad för. I helgen ska jag repa med Johanna och sen öva med den fenomenala gospelkören som jag precis startat med sju andra skönsjugande människor. WOHO! Det blir asbra det här, hoppas jag. Det tror jag i alla fall.





Joanna Newsom, helt fantastisk musiker, kolla upp henne, foto: Lisa Predko

Bara något jag skrev...

I've been close to crying, well maybe I long too much
I fall in love with the smaller things; the truth is just too real
You stare at me so boldly like I'm a painting on the wall
I want to tell all to you in pathetic fallacy, but I get stuck on the words you and me

So now I hear the night still ringing, but mornings outside
And I'm always half asleep, half awake walking through time
Hearing the speeches of fallen men who still believe in war
And I almost laugh at all of it now because it just can't be possible
Well it is

Airplanes rush through the skies like hot air balloons
I'm calling up your number but all I get is that familiar tune
Going beep... beep...
But no one's there to take my call
And I want to shout out; fuck it all
But I'm quiet

Väntar, väntar, väntar....

Jag hatar känslan av att vänta på något fast man inte riktigt vet vad det är man är väntar på. Antagligen är det väl så att människor inte kan bli nöjda, får vi något vill vi ha något annat. Något som tydligen är bättre än det man redan har. Jag känner mig otroligt bortskämd. Jag blir äcklad av alla som klagar. Men man får väl klaga antar jag, annars har man inget att drömma om. Men jag tror ändå att jag är en ganska optimistisk person när det kommer till kritan. (Trevligt uttryck förresten). Jag drömmer. Jag drömmer nog nittiosex procent av min tid. Jag drömmer om allt jag ska göra, när jag är snygg, smart och lycklig. Det känns så fånigt när man tänker efter, men jag drömmer faktiskt inte bara. Jag gör saker också, som idag, idag har jag skickat två mail, ett till Conor Obersts bokningsagent och skrivit att vi vill vara förband om han kommer till Sverige, och till en folk klubb i London vid namn Blue Flowers med en förfrågan om att spela där. Och jag älskar den egenskapen hos mig själv, att jag gör saker - även om de är skitdumma och även om det inte händer någonting. Även om bokningsagenten inte svarar, även om klockan tickar och jag bara drömmer mig bort. Då har jag i alla fall försökt att komma närmre det där som inte är gripbart men ändå så verkligt i mitt huvud och det räcker bra just nu.




Män som vrålar av Nanna Johansson

Me and You and Everyone We Know, en av världens finaste filmer.
Se den bara.

Så nu börjar jag om på nytt.

Jag längtar så otroligt mycket efter något som jag ska ha. Jag vill ha det så gärna, och därför ska jag se till att jag får det. Kärlek.

Det enda jag vet är att musiken är det som finns, att det är det enda som faktiskt existerar för mig. Här och nu. Jag är inte i fast form, jag flyter och det känns fantastiskt. Att ha en plats att försvinna till. Jag vet människor som inte har musik i sitt liv, jag tycker så otroligt synd om dem. Om man aldrig har upplevt det vet man inte vad man missar, men har man någon gång upplevt det kan man inte klara sig utan det längre. Jag menar, den där magiska känslan som bara musik kan ge - inte en låt man hör på radion lite halv, "den var helt okej" utan när allt, instrumenten, texten, rösten blir något helt annat än en struktur. Om du inte vet vad jag pratar om så här jag några tips till dig; Vashti Bunyan, Devendra Banhart (såklart), Karen Dalton, Antony and the Johnsons, Vetiver, Bright Eyes, Elliott Smith, Leonard Cohen.
Gör mig en tjänst och leta upp dessa fantastiska musiker.

Har förresten hittat en helt fantastisk fotograf, Ryan McGingley, här är två foton ur "I know where summers goes";







www.ryanmcginley.com