Rumination Sensation, Nature, Music
Ibland när jag är ute och kör, eller åker buss, eller går runt i någon park, försöker jag att få en bild i mitt huvud av hur landskapet runt omkring skulle ha sett ut för 400 år sen. Samma kullar, samma landskap, men i mina tankar täcker jag över det med ingenting och undrar hur det skulle vara att vara den första människan att hitta det. Det här är alltid ganska meningslöst. Det är så mycket att undra över i den här världen, men jag har alltid svårt att komma över vår påverkan, våra nederlag och våra klumpiga metoder. Och även i de stunder då jag se verklig skönhet, som i Golden Gardens, eller på peninsula, eller Yellowstone, eller Norge, eller Discovery Park, eller i min morfars stuga i Wenatchee, är allt jag behöver se stadsiluetten i fjärran, eller cementvägen jag går på, eller den vita bilen parkerad i grus uppfarten, för att ta mig ur den svaga illusionen och komma tillbaka till den gripbara verkligheten.
Vi är konstant tjurade vid en livlina. Det finns alltid en lykta, eller en bil, eller en karta, eller en skärm, eller en mobiltelefon med numret till polisen. De här sakerna försäkrar att vilken sorts upplevelse jag än upplever, bara är ett försök till att ansluta sig till något annorlunda och gammalt, som inte är verkligt, hur verkligt de än ser ut att vara. Vi har skapat en ny värld över den gamla, och de är i två olika unviersum, den äldsta är försvunnen trots de kvarlevor vi ser varje dag. Om man är tillräckligt förberedd, kan man leva flera årtionden inomhus, i en ny värld skapat av människan.
Det händer att jag stannar inomhus flera dagar i rad, utan att jag pratar med någon eller gör något av nytta. När jag väl har gått ut, efter en lång period, känns allt fortfarande lika falskt, som en diabild placerad framför mina ögon. Efter en tid, måste jag påminna mig själv om att, "Det här verkligt och jag är verkligen här, den där parken eller den där byggnaden eller den där bergskedjan i fjärran är verklig och befinner sig i samma rymd som jag." Jag tror att det är en väldigt tidsenlig sensation, att behöva försäkra sig om sin verklighet. Vilken märklig känsla.
En väldigt smart och begåvad vän till mig sa en gång att musik är en sorts ersättning för den naturliga världen. Att världen, före civilisationen, måste setts som en plats fylld av oändlig undran och förvirring, så skrämmande på ett sätt och så otänkbar stor och majestätisk. Och att den känslan, det mysteriet och den förundran, på något sätt är fast i oss. När världen väl blev plattityd, kartlagd och erövrad, lämnade det mysteriet våra tankegångar och vi behövde något att ersätta det med och då kom musiken. Jag tror att hon har rätt, musik är magi för mig, transporterbar och full av förundran på ett sätt som jag har svårt att finna i den övriga världen runt omkring mig.
Jag vet inte vad jag försöker säga med det här. Det är inte bra att jag romantiserar en tid av plåga, en plåga som jag aldrig känt och inte är betingad att förstå. Jag föreslår heller ingen sorts "tillbaka till naturen"-budskap då "naturen" är död, även i de platser där den fortfarande lever, och den som säger någonting annat ljuger i min mening. Men för mig är musik precis lika förbluffande som världen måste ha varit en gång i tiden, och jag älskar det.
- Robin Pecknold, i Fleet Foxes, översatt av mig. Jag fann det i deras blogg på deras myspace-sida (!) och tyckte att det var så fint och bra och sant att jag var tvungen att översätta allt för att förstå det bättre, och sedan dela det med vem som helst som är intresserad.
Foto: Eden Batki
Vi är konstant tjurade vid en livlina. Det finns alltid en lykta, eller en bil, eller en karta, eller en skärm, eller en mobiltelefon med numret till polisen. De här sakerna försäkrar att vilken sorts upplevelse jag än upplever, bara är ett försök till att ansluta sig till något annorlunda och gammalt, som inte är verkligt, hur verkligt de än ser ut att vara. Vi har skapat en ny värld över den gamla, och de är i två olika unviersum, den äldsta är försvunnen trots de kvarlevor vi ser varje dag. Om man är tillräckligt förberedd, kan man leva flera årtionden inomhus, i en ny värld skapat av människan.
Det händer att jag stannar inomhus flera dagar i rad, utan att jag pratar med någon eller gör något av nytta. När jag väl har gått ut, efter en lång period, känns allt fortfarande lika falskt, som en diabild placerad framför mina ögon. Efter en tid, måste jag påminna mig själv om att, "Det här verkligt och jag är verkligen här, den där parken eller den där byggnaden eller den där bergskedjan i fjärran är verklig och befinner sig i samma rymd som jag." Jag tror att det är en väldigt tidsenlig sensation, att behöva försäkra sig om sin verklighet. Vilken märklig känsla.
En väldigt smart och begåvad vän till mig sa en gång att musik är en sorts ersättning för den naturliga världen. Att världen, före civilisationen, måste setts som en plats fylld av oändlig undran och förvirring, så skrämmande på ett sätt och så otänkbar stor och majestätisk. Och att den känslan, det mysteriet och den förundran, på något sätt är fast i oss. När världen väl blev plattityd, kartlagd och erövrad, lämnade det mysteriet våra tankegångar och vi behövde något att ersätta det med och då kom musiken. Jag tror att hon har rätt, musik är magi för mig, transporterbar och full av förundran på ett sätt som jag har svårt att finna i den övriga världen runt omkring mig.
Jag vet inte vad jag försöker säga med det här. Det är inte bra att jag romantiserar en tid av plåga, en plåga som jag aldrig känt och inte är betingad att förstå. Jag föreslår heller ingen sorts "tillbaka till naturen"-budskap då "naturen" är död, även i de platser där den fortfarande lever, och den som säger någonting annat ljuger i min mening. Men för mig är musik precis lika förbluffande som världen måste ha varit en gång i tiden, och jag älskar det.
- Robin Pecknold, i Fleet Foxes, översatt av mig. Jag fann det i deras blogg på deras myspace-sida (!) och tyckte att det var så fint och bra och sant att jag var tvungen att översätta allt för att förstå det bättre, och sedan dela det med vem som helst som är intresserad.
Foto: Eden Batki
Kommentarer
Trackback
