Du & alla sätt man kan få tyst på fåglar
En novell jag skrev igår, den kan vara ganska så dålig, jag vet inte.
Och det är solen och det är vattnet och det är lukten av klor. Du andas, för första gången på mycket länge. Du flyter länge, sakta. Snart har dagen tagit slut. Du tar dig hem med tunnelbanan, harklar dig ibland när det blir för tyst. Möter aldrig någons blick. Du stiger av, natten är på ingång. När du öppnar dörren är allt tyst. Allt du hör är fåglarnas kvitter, undulaterna du fick av henne som du aldrig kommer att träffa mer. Det känns sorgligt. Ibland vill du kasta ut fåglarna genom fönstret, de där nätterna som knappt är uthärdliga. När till och med fåglarna tycks håna dig. Men nu ska du le. Du har bestämt dig för att du ska vara glad. Du ska skratta, så du skrattar, högt och bullrande. Som om du precis gestaltat en otroligt rolig scen i en briljant film där huvudkaraktären gör bort sig totalt inför flickan han älskar i hemlighet. Du skrattar hela vägen in till köket. Du skrattar när du värmer maten i mikrovågsugnen. Du skrattar när du väntar på att maten ska bli varm. Det är nyttigt att skratta. Du skrattar när du sätter dig vid bordet. Du skrattar när du häller upp vatten i glaset. Du gråter när du äter.
När du vaknar nästa morgon är det sol utanför. Solen har lyst flera dagar i rad. Du ligger kvar i sängen, i en minut, två, kanske en timme, eller två? Du kommer ihåg hur ni möttes, att det var vid en busshållplats och att det regnade. Det åskade, eller i alla fall nästan. Ni bara log mot varandra, fullt synkroniserat. Det fanns först ingenting att säga. Men sedan sa hon något. Vad sa hon? Något om hennes bror, men du minns inte riktigt. Men det fick dig att le, och sedan pratade ni hela resan så att du missade att du skulle ha gått av för flera stationer sen. Oj, det var ju lite pinsamt det här, komma hem till dig, får jag det, jaha, men tack så hemskt mycket då! Och sen in i tamburen, ta av dig skorna här, vill du ha te, ja tack gärna, du kan sätta dig här. Är resten historia?
Du minns nätter när du bara kunde ligga och andas bredvid, det fanns inget finare. Du minns ändlösa diskussioner som kunde ha handlat om Salman Rushdie eller i alla fall Fröding, men fokuserade mest på att du, du är den ypperligaste människan på jorden.
Ibland minns du barndomen, som ett obligatoriskt kapitel med alldeles för många obehagliga detaljer. Hur du kunde springa, utan mål, för att springa för alltid med tron om att du kommer att orka springa för alltid. Men du stannar alltid, och ser tillbaka efter en mamma eller en pappa som står där och skriker "stanna." Vart är du på väg? Du har ingen aning där du ligger nu i en säng som är alldeles för stor för bara en person. Ibland rullar du över till den andra sidan och låssats att du är henne. Du kan känna hennes doft även fast det är flera månader sen, kanske ett år. När du ligger där och tänker och försöker komma på vilken dag det var som kändes om en evighet, så ringer telefonen. Du tar tveksamt telefonen till ditt öra. Du säger ingenting. Men någon där i andra änden ropar glatt "Grattis på födelsedagen!"
Nu inser du att det är din födelsedag och att du är instängd i den här lägenheten och att du har suttit här och känt dig alldeles för liten för livet själv i flera månader, kanske ett år. Du tackar din mamma för samtalet och sedan reser du dig upp. Du springer genom lägenheten, drar på dig ett par byxor. Sedan öppnar du dörren, springer genom trappuppgången. Springer till konditoriet, kommer ut ur konditoriet och sedan springer du hela vägen. Du springer upp för trapporna, de är två till antalet. Du ringer på dörren. När hon öppnar så står du bara där och ler. Hon ser förvånad ut, lite rädd. Du skrattar. Hon ser tveksam ut. Sedan räcker du över påsen. Hon ser in i påsen. Ser tårtan. "Jag fyller år idag" säger du stolt. Hon nickar, och visar dig in utan att säga ett ord. När dörren stängs känns allt precis som förut. Alla möbler står på samma plats, ja i alla fall nästan, och det luktar likadant. Fotografiet av henne som barn står på bokhyllan, där det ska, den röda mattan där du spillde vin ligger fortfarande på det rena vardagsrumsgolvet. Den där tavlan med det röda lammet, den du alltid hatade och tyckte var alldeles grotesk, den är nästan vacker när man ser den i det här ljuset. Du vänder dig om, hon står där med armarna knutna över bröstet. Hennes ansikte är uttryckslöst. "Ska vi äta tårta?" säger du, du ler fortfarande. Hon nickar. Ni går in i köket, du lägger upp tårta på varsin tallrik och sedan sätter ni er mittemot varandra. "Är allt bra med dig?" säger du och hon nickar till svar. Men, sedan plötsligt, ler hon. Leendet blir till ett skratt, och plötsligt skrattar hon. Du förstår inte, men du skrattar också. Det känns inte konstlat, det känns på riktigt. Det känns i magen. Ni skrattar. Kanske för att allt är så patetiskt, kanske för att ni inte pratat på ett, kanske två år. För att ni är två människor på jorden som inte kan något annat än att skratta.
Idag är du tjugotvå år och har aldrig känt dig så upprymd. Du är dagen, du är natten och du är morgonsolen. Det räcker.
Och det är solen och det är vattnet och det är lukten av klor. Du andas, för första gången på mycket länge. Du flyter länge, sakta. Snart har dagen tagit slut. Du tar dig hem med tunnelbanan, harklar dig ibland när det blir för tyst. Möter aldrig någons blick. Du stiger av, natten är på ingång. När du öppnar dörren är allt tyst. Allt du hör är fåglarnas kvitter, undulaterna du fick av henne som du aldrig kommer att träffa mer. Det känns sorgligt. Ibland vill du kasta ut fåglarna genom fönstret, de där nätterna som knappt är uthärdliga. När till och med fåglarna tycks håna dig. Men nu ska du le. Du har bestämt dig för att du ska vara glad. Du ska skratta, så du skrattar, högt och bullrande. Som om du precis gestaltat en otroligt rolig scen i en briljant film där huvudkaraktären gör bort sig totalt inför flickan han älskar i hemlighet. Du skrattar hela vägen in till köket. Du skrattar när du värmer maten i mikrovågsugnen. Du skrattar när du väntar på att maten ska bli varm. Det är nyttigt att skratta. Du skrattar när du sätter dig vid bordet. Du skrattar när du häller upp vatten i glaset. Du gråter när du äter.
När du vaknar nästa morgon är det sol utanför. Solen har lyst flera dagar i rad. Du ligger kvar i sängen, i en minut, två, kanske en timme, eller två? Du kommer ihåg hur ni möttes, att det var vid en busshållplats och att det regnade. Det åskade, eller i alla fall nästan. Ni bara log mot varandra, fullt synkroniserat. Det fanns först ingenting att säga. Men sedan sa hon något. Vad sa hon? Något om hennes bror, men du minns inte riktigt. Men det fick dig att le, och sedan pratade ni hela resan så att du missade att du skulle ha gått av för flera stationer sen. Oj, det var ju lite pinsamt det här, komma hem till dig, får jag det, jaha, men tack så hemskt mycket då! Och sen in i tamburen, ta av dig skorna här, vill du ha te, ja tack gärna, du kan sätta dig här. Är resten historia?
Du minns nätter när du bara kunde ligga och andas bredvid, det fanns inget finare. Du minns ändlösa diskussioner som kunde ha handlat om Salman Rushdie eller i alla fall Fröding, men fokuserade mest på att du, du är den ypperligaste människan på jorden.
Ibland minns du barndomen, som ett obligatoriskt kapitel med alldeles för många obehagliga detaljer. Hur du kunde springa, utan mål, för att springa för alltid med tron om att du kommer att orka springa för alltid. Men du stannar alltid, och ser tillbaka efter en mamma eller en pappa som står där och skriker "stanna." Vart är du på väg? Du har ingen aning där du ligger nu i en säng som är alldeles för stor för bara en person. Ibland rullar du över till den andra sidan och låssats att du är henne. Du kan känna hennes doft även fast det är flera månader sen, kanske ett år. När du ligger där och tänker och försöker komma på vilken dag det var som kändes om en evighet, så ringer telefonen. Du tar tveksamt telefonen till ditt öra. Du säger ingenting. Men någon där i andra änden ropar glatt "Grattis på födelsedagen!"
Nu inser du att det är din födelsedag och att du är instängd i den här lägenheten och att du har suttit här och känt dig alldeles för liten för livet själv i flera månader, kanske ett år. Du tackar din mamma för samtalet och sedan reser du dig upp. Du springer genom lägenheten, drar på dig ett par byxor. Sedan öppnar du dörren, springer genom trappuppgången. Springer till konditoriet, kommer ut ur konditoriet och sedan springer du hela vägen. Du springer upp för trapporna, de är två till antalet. Du ringer på dörren. När hon öppnar så står du bara där och ler. Hon ser förvånad ut, lite rädd. Du skrattar. Hon ser tveksam ut. Sedan räcker du över påsen. Hon ser in i påsen. Ser tårtan. "Jag fyller år idag" säger du stolt. Hon nickar, och visar dig in utan att säga ett ord. När dörren stängs känns allt precis som förut. Alla möbler står på samma plats, ja i alla fall nästan, och det luktar likadant. Fotografiet av henne som barn står på bokhyllan, där det ska, den röda mattan där du spillde vin ligger fortfarande på det rena vardagsrumsgolvet. Den där tavlan med det röda lammet, den du alltid hatade och tyckte var alldeles grotesk, den är nästan vacker när man ser den i det här ljuset. Du vänder dig om, hon står där med armarna knutna över bröstet. Hennes ansikte är uttryckslöst. "Ska vi äta tårta?" säger du, du ler fortfarande. Hon nickar. Ni går in i köket, du lägger upp tårta på varsin tallrik och sedan sätter ni er mittemot varandra. "Är allt bra med dig?" säger du och hon nickar till svar. Men, sedan plötsligt, ler hon. Leendet blir till ett skratt, och plötsligt skrattar hon. Du förstår inte, men du skrattar också. Det känns inte konstlat, det känns på riktigt. Det känns i magen. Ni skrattar. Kanske för att allt är så patetiskt, kanske för att ni inte pratat på ett, kanske två år. För att ni är två människor på jorden som inte kan något annat än att skratta.
Idag är du tjugotvå år och har aldrig känt dig så upprymd. Du är dagen, du är natten och du är morgonsolen. Det räcker.
Kommentarer
Trackback
