If I were more like citygirls

Så nu börjar jag om på nytt.

Jag längtar så otroligt mycket efter något som jag ska ha. Jag vill ha det så gärna, och därför ska jag se till att jag får det. Kärlek.

Det enda jag vet är att musiken är det som finns, att det är det enda som faktiskt existerar för mig. Här och nu. Jag är inte i fast form, jag flyter och det känns fantastiskt. Att ha en plats att försvinna till. Jag vet människor som inte har musik i sitt liv, jag tycker så otroligt synd om dem. Om man aldrig har upplevt det vet man inte vad man missar, men har man någon gång upplevt det kan man inte klara sig utan det längre. Jag menar, den där magiska känslan som bara musik kan ge - inte en låt man hör på radion lite halv, "den var helt okej" utan när allt, instrumenten, texten, rösten blir något helt annat än en struktur. Om du inte vet vad jag pratar om så här jag några tips till dig; Vashti Bunyan, Devendra Banhart (såklart), Karen Dalton, Antony and the Johnsons, Vetiver, Bright Eyes, Elliott Smith, Leonard Cohen.
Gör mig en tjänst och leta upp dessa fantastiska musiker.

Har förresten hittat en helt fantastisk fotograf, Ryan McGingley, här är två foton ur "I know where summers goes";

image11

image13



www.ryanmcginley.com

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0