Animalcracker

Neil Young är fantastisk, tänkte bara berätta det. Jag och Johanna ska spela lite runt stan imorgon för att tjäna ihop pengar till Way out West biljetter. Kan tyckas töntigt, löjligt, onödigt, men för oss (mig) är det allt jag vill just nu. Att se någon spela live ger en sån jävla kick, speciellt musik man verkligen tycker om. Och musik är verkligen det viktigaste i mitt liv, och att spela musik för att få se andra spela musik känns ganska naturligt. Dock tycker jag att det är ganska jobbigt att ställa sig på gatan och spela, men egentligen utsätter man sig för samma sorts exponering, eller vad man nu kan kalla det. Men, fan, jag ska på den här festivalen, så jag skiter i om det är jobbigt ibland. Snart står jag där och njuter av Neil Young, Fleet Foxes och Iron & Wine.


Neil Young - Out on the Weekend, Live 1971

Jag längtar otroligt efter att få åka runt i världen till spelningar där människor faktiskt är där för endast för att höra på ens sånger, människor som kan varenda ord och känner igen varenda melodi. Jag hoppas att det blir av en dag, för det skulle vara så fantastiskt fint och underbart. Därför borde jag egentligen spela in musik, jag har fem ofärdiga låtar, så om jag skrapar ihop fem till så kan vi göra ett album. Åh, vad jag vill. Och så vill jag hemskt gärna gå på spelningar där människor spelar bra musik så att man blir inspirerad. Just nu vill jag åka till Way out West och se Fleet Foxes, det blir förmodligen inte av vilket jag tycker är förjävligt.

Nästa vecka åker jag till Berlin med familjen, jag har inga förväntingar, men eftersom jag knappt varit utomlands, så blir det nog ganska roligt. Kanske får jag ihop några tankar att skriva ner, haha, jag är helt besatt av att skriva låtar. Men det är så otroligt roligt. Faktiskt. Vem som helst som läser - du borde pröva det.

Jag skulle vilja kunna säga att jag är en betraktare. Men jag vill vara en betraktare som lär sig av sin omgiving och sedan tar sin kunskap till att förbättra världen, mer eller mindre. Vad jag inte vill bli är en människa som bara gör utan att tänka, utan att betrakta sig själv. Utan att förstå varför, eller snarare, bara gör vad den gör av rutin. Jag vill aldrig att mitt liv blir till en rutin, jag tycker mest om när jag inte planerar någonting. Kanske skulle jag bara få runt någonstans under en dag, utan några planer, och se vad som händer. Förmodligen mycket. Förmodligen ingenting.

Jag tror att det enda sättet att verkligen uppskatta livet är att acceptera att man aldrig kommer få svar på sina frågor. Jag kommer aldrig att acceptera det, i alla fall inte på ett långt tag. Men jag är inte redo för det än. Men jag längtar tills den dag det kommer, om det kommer.


God only knows - Beach boys, live 1967

Ibland när jag är ute och kör, eller åker buss, eller går runt i någon park, försöker jag att få en bild i mitt huvud av hur landskapet runt omkring skulle ha sett ut för 400 år sen. Samma kullar, samma landskap, men i mina tankar täcker jag över det med ingenting och undrar hur det skulle vara att vara den första människan att hitta det. Det här är alltid ganska meningslöst. Det är så mycket att undra över i den här världen, men jag har alltid svårt att komma över vår påverkan, våra nederlag och våra klumpiga metoder. Och även i de stunder då jag se verklig skönhet, som i Golden Gardens, eller på peninsula, eller Yellowstone, eller Norge, eller Discovery Park, eller i min morfars stuga i Wenatchee, är allt jag behöver se stadsiluetten i fjärran, eller cementvägen jag går på, eller den vita bilen parkerad i grus uppfarten, för att ta mig ur den svaga illusionen och komma tillbaka till den gripbara verkligheten.

Vi är konstant tjurade vid en livlina. Det finns alltid en lykta, eller en bil, eller en karta, eller en skärm, eller en mobiltelefon med numret till polisen. De här sakerna försäkrar att vilken sorts upplevelse jag än upplever, bara är ett försök till att ansluta sig till något annorlunda och gammalt, som inte är verkligt, hur verkligt de än ser ut att vara. Vi har skapat en ny värld över den gamla, och de är i två olika unviersum, den äldsta är försvunnen trots de kvarlevor vi ser varje dag. Om man är tillräckligt förberedd, kan man leva flera årtionden inomhus, i en ny värld skapat av människan.

Det händer att jag stannar inomhus flera dagar i rad, utan att jag pratar med någon eller gör något av nytta. När jag väl har gått ut, efter en lång period, känns allt fortfarande lika falskt, som en diabild placerad framför mina ögon. Efter en tid, måste jag påminna mig själv om att, "Det här verkligt och jag är verkligen här, den där parken eller den där byggnaden eller den där bergskedjan i fjärran är verklig och befinner sig i samma rymd som jag." Jag tror att det är en väldigt tidsenlig sensation, att behöva försäkra sig om sin verklighet. Vilken märklig känsla.

En väldigt smart och begåvad vän till mig sa en gång att musik är en sorts ersättning för den naturliga världen. Att världen, före civilisationen, måste setts som en plats fylld av oändlig undran och förvirring, så skrämmande på ett sätt och så otänkbar stor och majestätisk. Och att den känslan, det mysteriet och den förundran, på något sätt är fast i oss. När världen väl blev plattityd, kartlagd och erövrad, lämnade det mysteriet våra tankegångar och vi behövde något att ersätta det med och då kom musiken. Jag tror att hon har rätt, musik är magi för mig, transporterbar och full av förundran på ett sätt som jag har svårt att finna i den övriga världen runt omkring mig.

Jag vet inte vad jag försöker säga med det här. Det är inte bra att jag romantiserar en tid av plåga, en plåga som jag aldrig känt och inte är betingad att förstå. Jag föreslår heller ingen sorts "tillbaka till naturen"-budskap då "naturen" är död, även i de platser där den fortfarande lever, och den som säger någonting annat ljuger i min mening. Men för mig är musik precis lika förbluffande som världen måste ha varit en gång i tiden, och jag älskar det.

- Robin Pecknold, i Fleet Foxes, översatt av mig. Jag fann det i deras blogg på deras myspace-sida (!) och tyckte att det var så fint och bra och sant att jag var tvungen att översätta allt för att förstå det bättre, och sedan dela det med vem som helst som är intresserad.



Foto: Eden Batki

Så fort jag får för mig att någonting kommer att förändras i mitt liv inom en snart framtid så gör det inte det. Eller så har jag bara dålig tålamod. Eller så är jag ung och dum och så kan jag inte uppskatta det jag har. Men jag uppskattar allt jag har, njuter av det, men jag kan inte låta bli att ha lite mer. Det ger spänning åt livet.
Hur som helst, imorgon ska vi börja spela in lite igen, har fyra nya låtar vilket känns helt fantastiskt roligt. Ibland känns det som att inspirationen och skaparglädjen ska ta slut, men banne mig, den finns och den lever. Att göra låtar får mig att känna mig så jäkla levande, jag älskar det. Så länge jag skapar så finns det en anledning till min existens, ungefär så känns det. Bara genom att skriva något i den här simpla och obesökta bloggen förfyller jag det ändamålet, dock är musik en helt annan sak än att skriva blogginlägg, tack och lov. Att få göra en skiva till, tänk, jag blir alldeles överlycklig genom attbara tänka på det. Jag är så jävla glad att jag får göra det. Nej, jag var ganska bitter imorse (utan riktig anledning) men ta mig fan, nu är jag glad. God natt.

Jag köpte en hatt idag. Den påminner om den Devendra Banhart har på bilden nedan. Jag är nöjd. Jag köpte en väska också. Jag har kommit på en sak, mitt i allt stråkande i affärer, jag är ganska nöjd. Jag tror att jag är en människa som kan vara nöjd med ganska lite. Som til exempel, om jag ska till exempel köpa en väska, då går jag bara in i en affär, tar en väska som inte är jätteful, tänker inte så mycket, köper den, och sedan är jag nöjd förutsatt att den inte går sönder. Det kan tyckas vara ett otroligt dumt sätt att konsumera på, men så länge jag håller mig nöjd så är det väl ingen fara. En annan sak är också pengar, att jag är bra på att göra bort med pengar så fort jag får dem, saken är väl den att jag vet att om jag inte köper den ena saken, kommer jag köpa något annat lika värdelöst om några dagar så då känns det bara idiotiskt att vänta. Jag kan ha fel, jag kanske skulle må bra av att spara mina pengar, men jag vill ändå inte ha något. DÄR SER NI! Jag tänker bry mig lika lite som jag gör nu om pengar och konsumtion, sluta vara missnöjd med något som jag inte kan ändra på, och vara otroligt jävla lycklig att jag lever. Att säga något annat skulle kännas otroligt bortskämt. Kärlek till allt.

Eftersom jag lyckades se musikbyrån för någon dag sen, när temat var Seattle och speciellt skivbolaget Sub Pop, fann jag detta fantastiska band. Fleet Foxes är deras namn, och de gör någon sorts folkpop, med ekande sång och flöjter. Och jag älskar det! Sångaren Robin Pecknold (i hatt) har en helt fantastisk röst, och jag är så ledsen att jag inte kommer befinna mig på Way Out West i år då dessa män ska spela sin vackra musik.


Robin Pecknold framför låten "Oliver James" i Chicago.

Vid dagens slut kommer du veta allt om livet. När du öppnar ögonen igen flyter du genom porlande bäckar och hör ljudet av kvittrande fåglar. När du vaknar igen sover du ännu. Ibland vill man skrika. Jätte högt. Du får skrika. Men du behöver inte det längre. Allt som kändes som en börda finns inte. Du är fri! Är du fri? När du återfår medvetandet är du en luft ballong som flyger sakta genom luften. När du vaknar till liv är du en sjöhäst i botten av havet, dammet under sängen, maten på bordet, en tand i någons mun, en hund med dyslexi, ett paraply i någons hand, toppen av ett berg, regnet i en vattenpöl, du är allt, du är ingenting, du är...
Vad är du?
Du har glömt alltihop.


Foto: Jeremy and Claire Weiss

Idag fick jag sommarlov. Det är grått och mulet utanför och jag känner mig inte alls glad. Jag fick pris idag, den bästa elven i musik i min årskurs. Jag fick ingenting i svenska, ingenting i engelska, men nej nu ska jag vara tyst. För aldrig kan man vara nöjd. Jag vann en dikttävling i min skola, jag fick en biobiljett som jag förmodligen lyckats slarva bort. Så lite glad är jag väl, kanske.
Men det som gör mig minst glad är att jag bara väntar, väntar, väntar och väntar på ett svar som jag kanske inte vill ha.
Ett svar från någon som enkelt skulle kunna förändra mitt liv, till det bättre, men istället väljer att låta mig vänta.
Kanske få det att rinna ut i sanden, så att jag ska glömma. Men jag kommer aldrig glömma att jag är så nära och så långt bort på samma gång. För jag vet precis vad jag vill, jag tror att jag vet, men jag vill inte sitta här och vänta och tänka att någon gång, någon gång så får jag ett svar. Men jag är otroligt rädd att svaret inte är positivt. Är det inte det vet jag inte vad jag gör. Men jag överlever alltid, det gör jag.


Här är en liten film som jag tyckte om.
Sången heter Sunday Smile och är gjord av Beirut.
Den börjar halvvägs in i filmen.

Jag har ett år kvar. Jag hatar att ett år känns som en evighet. Ett år kvar tills jag kan ta ett friår, ge ut vår skiva i hela världen och spela i hela världen. Jag anade inte att det skulle bli ett problem att börja göra musik så här tidigt, för nu är jag fast här i Sverige. Ett år, ett år, ett år. Jag hoppas att det går snabbt. Men jag får inte ge upp skolan för vem vet, musiken kan gå åt helevete. Jag ska försöka satsa och göra mitt bästa det här året som kommer nu. Så att jag kan ta mig vidare sen. Jag älskar att jag inte vet, om allt jag ska göra fanns framför mig skulle jag längta ihjäl mig eller bli alldeles rädd och spendera alla sekunder för att förhindra det, man vet ju aldrig. Det är bra att jag inte vet, att jag inte har en jävla aning.
Förresten ändrade jag lite på designen, männen på bilden där uppe är Devendra Banhart och Gregory Rogove och förutom från att vara världens snyggaste människor har de också ett band tillsammans - Megapuss. De har dock inte släppt något än, men jag väntar. Som vanligt väntar jag.
Men jag har i alla fall fått tag på Conors skiva, live, men ändå helt fantastiskt bra så att jag vill gråta och krypa ihop till en liten boll samtidigt som jag vill omfamna hela världen. Tack för musiken, ni är alla så vackra.
Nu ska jag sätta mig med en gitarr och försöka hitta på något att dela med resten av världen, om ni vill ha mina sånger det vill säga. Det hoppas jag.

Milk thistle - Conor Oberst
Högerklicka på länken och välj "spara länk som", låten är fantastisk, jag lovar.

En novell jag skrev igår, den kan vara ganska så dålig, jag vet inte.

Och det är solen och det är vattnet och det är lukten av klor. Du andas, för första gången på mycket länge. Du flyter länge, sakta. Snart har dagen tagit slut. Du tar dig hem med tunnelbanan, harklar dig ibland när det blir för tyst. Möter aldrig någons blick. Du stiger av, natten är på ingång. När du öppnar dörren är allt tyst. Allt du hör är fåglarnas kvitter, undulaterna du fick av henne som du aldrig kommer att träffa mer. Det känns sorgligt. Ibland vill du kasta ut fåglarna genom fönstret, de där nätterna som knappt är uthärdliga. När till och med fåglarna tycks håna dig. Men nu ska du le. Du har bestämt dig för att du ska vara glad. Du ska skratta, så du skrattar, högt och bullrande. Som om du precis gestaltat en otroligt rolig scen i en briljant film där huvudkaraktären gör bort sig totalt inför flickan han älskar i hemlighet. Du skrattar hela vägen in till köket. Du skrattar när du värmer maten i mikrovågsugnen. Du skrattar när du väntar på att maten ska bli varm. Det är nyttigt att skratta. Du skrattar när du sätter dig vid bordet. Du skrattar när du häller upp vatten i glaset. Du gråter när du äter.

När du vaknar nästa morgon är det sol utanför. Solen har lyst flera dagar i rad. Du ligger kvar i sängen, i en minut, två, kanske en timme, eller två? Du kommer ihåg hur ni möttes, att det var vid en busshållplats och att det regnade. Det åskade, eller i alla fall nästan. Ni bara log mot varandra, fullt synkroniserat. Det fanns först ingenting att säga. Men sedan sa hon något. Vad sa hon? Något om hennes bror, men du minns inte riktigt. Men det fick dig att le, och sedan pratade ni hela resan så att du missade att du skulle ha gått av för flera stationer sen. Oj, det var ju lite pinsamt det här, komma hem till dig, får jag det, jaha, men tack så hemskt mycket då! Och sen in i tamburen, ta av dig skorna här, vill du ha te, ja tack gärna, du kan sätta dig här. Är resten historia?

Du minns nätter när du bara kunde ligga och andas bredvid, det fanns inget finare. Du minns ändlösa diskussioner som kunde ha handlat om Salman Rushdie eller i alla fall Fröding, men fokuserade mest på att du, du är den ypperligaste människan på jorden.

Ibland minns du barndomen, som ett obligatoriskt kapitel med alldeles för många obehagliga detaljer. Hur du kunde springa, utan mål, för att springa för alltid med tron om att du kommer att orka springa för alltid. Men du stannar alltid, och ser tillbaka efter en mamma eller en pappa som står där och skriker "stanna." Vart är du på väg? Du har ingen aning där du ligger nu i en säng som är alldeles för stor för bara en person. Ibland rullar du över till den andra sidan och låssats att du är henne. Du kan känna hennes doft även fast det är flera månader sen, kanske ett år. När du ligger där och tänker och försöker komma på vilken dag det var som kändes om en evighet, så ringer telefonen. Du tar tveksamt telefonen till ditt öra. Du säger ingenting. Men någon där i andra änden ropar glatt "Grattis på födelsedagen!"

Nu inser du att det är din födelsedag och att du är instängd i den här lägenheten och att du har suttit här och känt dig alldeles för liten för livet själv i flera månader, kanske ett år. Du tackar din mamma för samtalet och sedan reser du dig upp. Du springer genom lägenheten, drar på dig ett par byxor. Sedan öppnar du dörren, springer genom trappuppgången. Springer till konditoriet, kommer ut ur konditoriet och sedan springer du hela vägen. Du springer upp för trapporna, de är två till antalet. Du ringer på dörren. När hon öppnar så står du bara där och ler. Hon ser förvånad ut, lite rädd. Du skrattar. Hon ser tveksam ut. Sedan räcker du över påsen. Hon ser in i påsen. Ser tårtan. "Jag fyller år idag" säger du stolt. Hon nickar, och visar dig in utan att säga ett ord. När dörren stängs känns allt precis som förut. Alla möbler står på samma plats, ja i alla fall nästan, och det luktar likadant. Fotografiet av henne som barn står på bokhyllan, där det ska, den röda mattan där du spillde vin ligger fortfarande på det rena vardagsrumsgolvet. Den där tavlan med det röda lammet, den du alltid hatade och tyckte var alldeles grotesk, den är nästan vacker när man ser den i det här ljuset. Du vänder dig om, hon står där med armarna knutna över bröstet. Hennes ansikte är uttryckslöst. "Ska vi äta tårta?" säger du, du ler fortfarande. Hon nickar. Ni går in i köket, du lägger upp tårta på varsin tallrik och sedan sätter ni er mittemot varandra. "Är allt bra med dig?" säger du och hon nickar till svar. Men, sedan plötsligt, ler hon. Leendet blir till ett skratt, och plötsligt skrattar hon. Du förstår inte, men du skrattar också. Det känns inte konstlat, det känns på riktigt. Det känns i magen. Ni skrattar. Kanske för att allt är så patetiskt, kanske för att ni inte pratat på ett, kanske två år. För att ni är två människor på jorden som inte kan något annat än att skratta.

Idag är du tjugotvå år och har aldrig känt dig så upprymd. Du är dagen, du är natten och du är morgonsolen. Det räcker.

Sitter här och lyssnar på live inspelningar av Conor Obersts nya skiva, den kommer förmodligen vara otroligt bra, inte särskilt överraskande kanske. Bara de inte producerar den till en ocean av instrument så att melodin och enkelheten försvinner i alla stråkar och trummor och allt annat som man kan tänka sig. Fast jag kommer förmodligen älska det ändå, började Conor Oberst rappa skulle jag säkert gilla det också, jag är alldeles för hemsk och förutsägbar. Idag var jag och fikade med Josefin och Matilda och några andra fina också. Josefin åker till Prag imorgon vilket känns ganska sorgligt, kommer sakna henne otroligt men hon kommer hem på fredag så det är okej. Hon är fantastiskt. Vi tog mest groteska och underhållande foton på varandra genom att ge varandra instruktioner som; "Din reaktion när Jesus kommer tillbaka till jorden". Det blev ganska så komiskt, ja.

Jag skrev också en novell igår, jag vet inte om den blev bra alls eller helt otroligt dålig. Hur som helst skapade jag i alla fall något, vilket alltid är bra.

http://www.myspace.com/musicofconor - lyssna på fyra låtar ur Conor Obersts nya album. Det är så bra, jag blir så glad.


Fantastisk låt, tyvärr är inte videon lika fin. Väntar spänt på en riktig video. Men hur som helst, ignorera videon, läs texten och lyssna på musiken, för det är helt magiskt.

I min ensamhet I mina mörkaste rum
Kan jag se dig
Hur du öppnar dörren
Till resten av mitt liv

Sverige gick vidare i Eurovision songcontest. Jag skakar av välbefinnande. Känner mig otroligt stolt att jag faktiskt gjort klart alla mina skolarbeten, projekt och prov för veckan. Jag tror det blir ganska bra bertyg i det mesta, och med det menar jag ett G i matte, ett MVG i svenska och musik. Men vi får se, vad jag än får så går livet vidare. Nu vill jag bara skriva fler låttexter och melodier, för det är det som jag blir glad för. I helgen ska jag repa med Johanna och sen öva med den fenomenala gospelkören som jag precis startat med sju andra skönsjugande människor. WOHO! Det blir asbra det här, hoppas jag. Det tror jag i alla fall.





Joanna Newsom, helt fantastisk musiker, kolla upp henne, foto: Lisa Predko